Remissvar på Goodfriend och Kings utvärdering av Riksbankens penningpolitik (English summary)
Jag instämmer i utredarnas kritik att Riksbanksmajoriteten med en problematisk strategi fört en för stram penningpolitik efter 2011 och medvetet ha utnyttjat överoptimistiska inflationsprognoser för att motivera en högre ränta. Jag avvisar utredarnas påstående att majoritetens stora penningpolitiska åtstramning 2010-2011 skulle varit rimlig i ljuset av tillgänglig information och återhämtningen efter krisen. Jag avvisar också utredarnas påstående att minoriteten i det stora hela skulle ha godtagit åtstramningen, eftersom den vid varje möte röstade för en måttligt lägre ränta och räntebana. Minoriteten följde en enkel och robust handlingsregel. Enligt denna skulle ränta och räntebana sänkas ett steg vid varje möte så länge som inflationsprognosen låg under målet och arbetslöshetsprognosen låg över arbetslöshetens långsiktigt hållbara nivå. Detta framkommer tydligt i protokoll och tal. Minoritetens lägre ränta och räntebana var således bara det första steget, inte det enda steget, mot en väl avvägd penningpolitik. Utredarnas rekommendationer kommenteras utförligt i mitt remissvar, men jag ser inte att deras rekommendationer skulle lösa problemen med den svenska penningpolitiken. För att lösa problemen bör Finansutskottet förtydliga Riksbankens i Riksbankslagen och dess förarbeten formulerade mandat till att vara prisstabilitet och full sysselsättning, stärka den demokratiska kontrollen av Riksbanken samt ytterligare klargöra Sveriges genomtänkta ansvarsfördelning för makrotillsyn. Continue reading