Frågan är om Riksbanken genom att åsidosätta inflationsmålet har orsakat att i genomsnitt ungefär 38.000 fler personer har varit arbetslösa under perioden 1997–2011. Man kan tycka att denna fråga är för allvarlig för att, i Lundaspexstil, raljera med och skämta om. Men det gör Fredrik Andersson och Lars Jonung i en debattartikel i Dagens industri den 5 juni. Bland alla försök till skämt finns dessutom bara två påståenden om fakta och data. Båda är osanna.

Under perioden 1997–2011 har den genomsnittliga inflationen blivit 1,4 procent, det vill säga 0,6 procentenheter lägre än inflationsmålet på 2 procent. Samtidigt har inflationsmålet haft hög trovärdighet. Arbetsmarknadsparternas inflationsförväntningar har nämligen legat nära målet.

Arbetsmarknadsparternas inflationsförväntningar är utgångspunkten för löneförhandlingarna. När i efterhand inflationen blir lägre än förväntat, blir reallönen högre än vad som förutsågs vid löneförhandlingarna. Då blir sysselsättningen lägre och arbetslösheten högre än om inflationen hade legat på målet.

Fredrik Andersson och Lars Jonung ifrågasätter dock att, som de uttrycker det, ”facken och arbetsgivarna under 15 års tid har låtit sig luras av Riksbanken – trots att de har tillgång till samma data som Riksbanken.” I stället hävdar de att ”tillgängliga siffror över deras förväntningar undergräver denna tolkning.” Detta är deras ena påstående om fakta och data, bland allt raljerande.

Tillgängliga siffror från TNS Sifo Prospera visar fackföreningars och arbetsgivarorganisationers genomsnittliga förväntningar om inflationen ett, två och fem år framåt. De visas i den övre tabellen nedan. Förväntningarna ligger mycket nära inflationsmålets 2 procent, trots att genomsnittlig inflation under samma period har varit 1,4 procent. Andersson och Jonungs påstående är således falskt.

Att inflationsmålets 2 procent är utgångspunkten för löneförhandlingarna är väl känt och betonas av LO, till exempel i skriften ”Löneutrymmet i en djup lågkonjunktur” författad av Mats Morin 2009:

”Under åren 1995–2008 har KPI i genomsnitt per år ökat med 1,4 procent och näringslivets priser med 0,9 procent Att prisutvecklingen tidigare har legat under inflationsmålet bör dock inte vara utgångspunkten för en framtida bedömning. Riktmärket för lönebildningen bör i stället vara att Riksbanken upprätthåller inflationsmålet på 2 procent…”

Det andra påståendet om fakta och data av Fredrik Andersson och Lars Jonung är att ”Riksbanken har nått sitt inflationsmål förhållandevis väl, även i jämförelse med andra centralbanker.” Den nedre tabellen ovan undersöker detta påstående.

Riksbanken avviker och har mycket sämre måluppfyllelse än centralbankerna i Australien, Kanada och Storbritannien. Från 2008 och framåt har visserligen inflationen i Storbritannien varit högre än målet. Men eftersom arbetslösheten blev hög under krisen var det motiverat med en expansiv penningpolitik som låter inflationen bli högre än målet, för att begränsa uppgången i arbetslösheten.

Endast Riksbanken har kraftigt underskridit sitt inflationsmål, medan de andra centralbankerna har en utmärkt måluppfyllelse. Även Andersson och Jonungs andra påstående är således falskt.

Fredrik Andersson och Lars Jonung hävdar att mina beräkningar är bräckliga och missvisande. Men de förbigår de noggranna robusthetstesten i min uppsats. Som visas i utförligare svar på deras kritik, här och här, är mina beräkningar robusta och tål en granskning.