Fredrik Andersson och Lars Jonung ger inte upp. I Dagens Industri den 28 april kommer de med ett bemötande av mitt bemötande den 22 april av Jonungs intervju i DI den 17 april.
På nytt har de av allt att döma fel på alla punkter.
Denna gång framhärdar de att i de inte väljer fel prisindex, trots att de främst fokuserar på ett annat prisindex Riksbankens målindex KPI, nämligen KPIF, vilket på grund av en långsiktigt global trend i långa räntor systematiskt avviker från KPI och därmed blir missvisande, och trots att Riksbanken i samband med introduktionen av KPIF våren 2008 betonade att ”[i]inflationsmålet är precis som tidigare definierat i termer av KPI” och att ”… fokus ligger på målvariabeln, KPI”. De fortsätter också med sin udda tolkning av det överflödiga och av Riksbanken avskaffade toleransintervallet. (För övrigt, genomsnittlig KPI-inflation sedan 1995 har nu fallit till bara 1,3 procent, se uppdatering här.)
Beträffande skattningen av den högre genomsnittliga arbetslöshet som genomsnittlig inflation under målet orsakat, lämnar de klokt nog sin – om den hade varit sann – tyngsta kritik, nämligen att jag skulle ha bortsett från variabla inflationsförväntningar. Detta är klokt, eftersom jag faktiskt visar i uppsatsen i fråga att mina resultat håller om hänsyn tas till variabla inflationsförväntningar.
Beträffande deras kritik att mina resultat om den högre arbetslösheten inte skulle hålla därför att min modell skulle vara för enkel – i sig en ganska bisarr kritik, eftersom enkelhet oftast är en dygd och oftast innebär mer robusta resultat – undviker de att kommentera att Ulf Söderströms och Anders Vredins experiment med Riksbankens mycket komplicerade modell Ramses bekräftar mina resultat. Istället för att kommentera dessa resultat citerar de en slutsats av Söderström och Vredin som inte har med deras resultat att göra och inte följer av deras analys.
Beträffande Andersson och Jonungs kritik att jag missvisande skulle hävda att Riksbanken, utan att åsidosätta inflationsmålet, ska stabilisera sysselsättning och arbetslöshet runt långsiktigt hållbara nivåer, undviker de att kommentera att en sådan stabilisering av sysselsättning (och därmed arbetslöshet) är precis vad Riksbankslagens förarbeten, Riksbankens eget klargörande i varje penningpolitisk rapport samt Finansutskottets tydliga uttalanden lagt fast. Istället försöker de försåtligt hävda att denna aspekt av flexibel inflationsmålspolitik skulle leda tillbaka till 70- och 80-talens misslyckade svenska penningpolitik. Detta trots att alla centralbanker med inflationsmål i praktiken ägnar sig åt sådan stabilisering, och detta trots att det inte har något gemensamt med 70- och 80-talets misslyckanden, där växelkursen skulle vara fast, prisstabilitetsmål saknades eller åsidosattes och långsiktigt hållbara nivåer för sysselsättningen grovt överskattades.
Ovanstående svar har också publicerats i Dagens industri. Ett utförligare svar på deras artikel i Ekonomisk debatt nr 3 2014 finns här.