(Debattartikel publicerad under rubriken “Inga medel, därför inget mål” på Dagens Industris websida 2014-07-21.)
Ska Riksbanken ha finansiell stabilitet som mål vid sidan av prisstabilitet? Enligt Carl B Hamiltons debattartikel i Dagens Industri den 17 juli är svaret ja. Det är till och med en av riksdagen redan etablerad princip, hävdar Hamilton. Riksbankslagen behöver ändras, men bara som en formalitet.
Men Hamilton glömmer att Riksbanken saknar effektiva medel att påverka den finansiella stabiliteten, utom i samband med hanteringen av finansiella kriser. Han glömmer också att regeringen med stöd av sju partier i riksdagen – inklusive Folkpartiet – beslutat att Riksbanken heller inte ska tilldelas några sådana medel. Utan medel varken kan eller bör Riksbanken ha finansiell stabilitet som mål.
Om Riksbanken ska ha finansiell stabilitet som mål, måste den ha medel som kan påverka den finansiella stabiliteten. Med denna utgångspunkt blir det viktigt att skilja mellan krisförebyggande och krishanterande åtgärder.
När det gäller krisförebyggande åtgärder har Finansinspektionen, enligt det förslag om förstärkt ramverk för den finansiella stabiliteten som regeringen annonserade i augusti 2013, fått kontroll över alla krisförebyggande medel. Riksbanken ville ha den rollen, men så blev det inte. Riksbanken saknar alltså medel för förebyggande åtgärder.
Men påverkar inte Riksbankens styrränta den finansiella stabiliteten, till exempel genom att påverka hushållens skuldsättning och därigenom eventuella risker förenade med denna? I princip skulle man kunna tro det, men enligt Riksbankens egna beräkningar har styrräntan en mycket liten och osäker effekt på hushållens skuldsättning på medellång sikt och ingen effekt på lång sikt. Däremot har den en tydlig effekt på inflation och arbetslöshet. Riksbankens beräkningar ger således inget stöd för att använda styrräntan för att via hushållens skuldsättning påverka den finansiella stabiliteten (och Hamilton redovisar inga egna).
Riksbanken kan däremot genom att avvika från inflationsmålet och skapa oväntat låg eller oväntat hög inflation göra hushållens och övriga låntagares skuldbörda högre respektive lägre. Riksbankens ”lutande mot vinden” under fyra år, från räntehöjningarna med början sommaren 2010 fram till räntesänkningen tillbaka till 0,25 procent sommaren 2014, har lett till en arbetslöshet högt över en långsiktigt hållbar nivå och en inflation långt under målet och hushållens förväntningar. Den låga inflationen har i själva verket ökat hushållens reala skuldbörda och, om något, ökat eventuella risker med hushållens skuldsättning och försämrat den finansiella stabiliteten.
Erfarenheten av denna politik stärker slutsatsen att styrräntan är ett olämpligt medel för att försöka påverka den finansiella stabiliteten. Riksbanken bästa bidrag till den finansiella stabiliteten är istället att uppfylla inflationsmålet och stödja den allmänna ekonomiska politikens viktigaste mål, full sysselsättning.
När det gäller krishanterande åtgärder har Riksbanken, liksom centralbanker i allmänhet, däremot en viktig roll, i och med att Riksbanken kan ge obegränsat likviditetsstöd i den egna valutan till krisdrabbade banker och finansiella företag, ”lending of last resort”. När det gäller krishantering förfogar således Riksbanken över ett viktigt medel. Finansinspektionen, Riksgälden och Finansdepartementet har också viktiga medel och viktiga roller i krishanteringen. Därför har Riksbanken och dessa myndigheter ett delat ansvar för hanteringen av en finansiell kris. Det samarbetet ska enligt det nya ramverket för finansiell stabilitet koordineras i det finansiella stabilitetsrådet.
Hamiltons påstår vidare att riksdagen redan har gett Riksbanken ansvar att förebygga hot mot finansiell stabilitet: ”Riksbankens agerande med två mål är (…) accepterat och knäsatt på ett demokratiskt sätt.” Han ser heller inga problem med att Riksbanken ”mycket lätt kommer in på närmast rent politiska ställningstaganden”.
Hamilton har här ett annat perspektiv än regeringen och de sju riksdagspartierna som stöder regeringens förslag. Regeringen skriver att ett skäl att ge ansvaret för det förebyggande arbetet till Finansinspektionen är att säkerställa den demokratiska kontrollen. Det kan läsas som att det vore olämpligt från demokratisk synpunkt att ge ett otydligt och svårutvärderat mål som finansiell stabilitet till en myndighet med så långtgående oberoende som Riksbanken.
Inte heller Finansutskottet, där Hamilton är ledamot, verkar dela hans uppfattning att frågan är avgjord. Eller hur ska man annars förstå att utskottet gett de utländska experter Hamilton nämner i uppdrag (pdf) att ”diskutera om, hur och i vilken utsträckning en centralbank ska ta hänsyn till finansiell stabilitet och risker med hög skuldsättning vid utformningen av penningpolitiken”?
Slutsatsen är att Riksbanken varken har eller bör ha i uppdrag att förebygga hot mot den finansiella stabiliteten. Hamilton tycker kanske att det borde vara annorlunda, men då måste han argumentera i sak och inte försöka gömma sig bakom påståenden om en praxis som inte finns.